tuffseximee

Jag vet inte om det är något fel på mig. Eller om jag helt enkelt
funkar så så människor gör i allmänhet. Jag vill ha något som är ouppnåbart.
Jag vet också att det är normalt. Jag dras till det som skjuter bort mig.
I någon slags tro om att man kan hjälpa? eller förbättra?
Jag vat också att även det är en normal reaktion hon människor.
Men är det normalt att helt plötsligt inse att det finns mer?
Att man bryr sig för mycket? Att man inte vet hur man ska göra?
Att man inte vågar göra något. Att man bara gräver ner sig helt och
hållet i saken och blir "besatt" av den. Sista man tänker på innan man
somnar och det första man tänker på när man vaknar. Helt ouppnåbart
igentligen. När jag själv vet om det. Varför kan jag inte få det att sluta?
Att det ska försvinna! Varför plågar jag mig själv med något som är mer eller
mindre den raka motsattsen till mig? Varför vill jag bli omtyckt och accepterad
av dom flesta? Varför vill jag att allt bara ska vara bra med dom människor omkring
mig samt saker och händelser omkring mig? Varför vet jag att det inte funkar
på det sättet, men endå så har jag den illutionen! Jag vill inte lämna den.
Varför är jag jag?
Varför tänker jag så annorlunda än många. Sammtidigt som jag kan tänka mig
in som dom flesta? Har jag ingen identitet då? Eller har jag format mig
själv så här för att på något tvistat sätt kunna passa in i dom flesta situationer?
Är jag någon? Eller är jag alla?

Man kan bara hålla ett sken upp emot omvärlden, så länge det finns en ljusglimt.
Men så fort den ljusglimten försvinner så blir man lika tom innombords som mörket själv.

En illutionist kan konsten med att få andra att se något som inte finns där.
Är jag då en illutionist? Jag kan få andra att se saker som inte finns där.
Men bara jag själv kan se det som det verkligen är.