tuffseximee

Det var i Juni, fåglarna sjöng och vattnet låg i småvågor och kluckade
hemtrevligt emot stranden. Jag satt på bryggan och sparkade
med benen i vattnet och kände svalkan emot min hud.
Det är underbart här ute tänkte jag. Så rofyllt och skönt.
Ingen som stör. Tankarna drar iväg. När jag sitter och spinner
vakna fantasier som bäst, rycker jag heltplötsligt till.
Vart tog solen vägen? Då inser jag sammtidigt att det är någon som står där.
Jag tittar upp förvånat. Det brukar inte vara någon annan här.
Hej säger jag osäkert. Jag får inget svar. Han står och blickar
ut över vattnet och verkar inte ens lägga märke till mig.
Jag satt och studerade honom ett tag. Han var lång och han hade mörka drag,
och kunde väl vara i 25 års åldern. Han såg rätt bra ut vad jag kunde se.   
Plötsligt så vänder han sig emot mig och hajjar till. Hade han inte ens sett mig?
Hej sa jag igen. Han svara med en lite hes röst.
Jag tittar ut mot vattnet igen. Fint väder säger jag. Ett litet försök till små prat.
Jag får inget svar. Jag vänder mig om och ser honom på väg härifrån.
Vad otrevligt. Man kan åtminstonde säga något när man går och inte bara försvinna.
Jag sitter kvar på bryggan ett tag till innan jag går hem för kvällen.

Nästa morgon sitter jag och funderar på denna mystiska kille.
Vart kom han ifrån och varför var han så drömmande? Nåja ingen idé att fundera
för mycket på sådant man inte har svar på tänkte jag och tog i med att
skriva en inköpslista i stället. Senare när jag kom hem från affären så
tog jag med mig en frukt och gick till bryggan.När jag kommer fram står han
där och blickar ut över havet igen. Jag känner kalla kårar över
ryggraden när jag ser honom den här gången. det är något med honom
som osar mystik, forntid? Jag kan inte greppa känslan. Just då vänder han
sig om och ser mig. Han börjar genast gå därifrån. Är det något med mig tänker
jag bittert. Jag är väl igentligen inget speciellt. Lagom lång, Mellan brunt hår
och drar väl på några kilo extra. Men han behöver väl inte behandla en som en
spetälsk så fort man kommer. Fast vad vet jag om hans bekymmer och problem
bannade jag mig själv. Jag kan helt enkelt inte förvänta
mig att alla kanske vill vara trevliga och ha tid att prata en stund.
Jag slutar fundera runt i banor och slår mig ner på bryggan i stället och tittar
på en underbar solnedgång medans jag äter min frukt. I morgon ska jag ta en
heldag här ute tänker jag medans jag beger mig hem mot stugan igen.

Jag vaknar rätt sent, klockan är redan halv tio. Och jag som verkligen hade
planerat en total heldag vid bryggan med matsäck, böcker och självklart lite musik.
Nu blir det försenat. Men det var bara att börja packa ihop och ge mig iväg.
Klockan elva stod jag på bryggan och kände hur solstrålarna värmde min
hy i ansiktet. Kunde jag skulle jag ha bosatt mig på den här bryggan,
tänkte jag. Aldrig har jag funnit ett annat ställe som hade gett mig en sådan
sinnesro som jag fick här. Jag satte mig ner och slog upp boken och började läsa.
Jag hade kanske varit där ett par timmar när jag känner mig iaktagen.
Jag tittar upp ifrån boken och märker att han är tillbaka.
Han står en bit ifrån mig, som att han inte våga komma närmre.
Jag fnyser för mig själv. Det får väl endå vara nog. Det är inte så att jag bits.
Han kunde endå gå ut på bryggan om han ville.Men han stod bara kvar och
tittade ut emot havet. Jag bestämde mig för att klassa honom
som en knäppgök och återvände till min bok. Strax efter så hade han gått igen.

När jag kom hem på kvällen kände jag mig påfylld med energi och helt avslappnad
på samma gång. Det har alltid funkat att vara på bryggan och bara varit
utan avbrott för att ladda upp mig.

Sommaren följde sin gång och jag spenderade den mesta av tiden på bryggan.
Men jag såg inte honom igen. Undrar vart han tog vägen funderade jag surt.
Jag har väl lyckats att skrämma bort honom tänkte jag med ett beskt leende.
Men så kom jag på att i morgon så var det dags att åka hem igen till den tråkiga
vardagen. Jag suckade ljupt och vände mitt ansikte ut mot vattnet och
njöt av stunden jag hade kvar på min älskade brygga.

Jag vaknade på natten kallsvettig och skakad. Vilken mardröm jag hade haft.
Nerverna låg som utanpå huden och jag röck till ordentligt när jag hörde ett
ljud utifrån. Herrgud tänkte jag. Nu får jag inte börja bete mig som en barnrumpa.
Jag är faktiskt 26 år gammal. Men oron ville inte lägga sig. Jag tittade på
klockan och såg att den var kvart över två på natten. Jag bestämde mig att gå ner
till bryggan för att lugna ner mig. Det har alltid varit en trygg plats för mig.
Jag klädde på mig och började sakta traska på vägen ner mot bryggan.
När jag nästan var framme så stannade jag. Där stod han längst ut på bryggan.
Jag trodde att han hade slutat att kommit hit tänkte jag.
Jag stod kvar och velade. Jag hade inte behövt honom här nu när jag behövde
lugna ner mig. Men med ens stannade jag till. Vad är det han gör tänkte jag förbrilt.
Han hade gått närmre kanten. Nu stod han bara med hälarna på bryggan.
Och innan jag hann reagera så hade han tagit steget ut!
Jag stod några sekunder i chock innan jag vakna till liv.
Jag illskrek när jag sprang ner till bryggan.Vad hade han gjort?
Jag ställde mig på kanten och stirrade ner i vattnet. Men jag såg ingenting.
Utan att tänka längre så slet jag av mig min tunna sommarjacka och hoppade
i efter honom. Jag dök och dök och letade febrilt efter honom.
Men efter en halvtimme så måste jag ge upp.
Inte ett spår, ingenting. Vart hade han tagit vägen? Varför hade han gjort det här?
Jag börja sakta tänka lite mer logiskt. Jag måste anmäla till polisen.
Jag måste berätta vad som har hänt. Och exakt i det ögonblicket fick
jag en känsla, en känsla av forntid av förbud att tala, att glömma....
Men hur skulle jag kunna glömma vad jag hade sett?
Hur skulle jag leva med den veteskapen att jag sett
honom hoppa. Att jag inte tyckte om honom. Men jag hade inte velat se honom
ta sitt liv. Hur skulle jag kunne leva med allt detta? Då jag fick den insikten.
Han hörde inte hemma här. Han var inte av min tid. Hade aldrig varit det....
Som i frossbrytningar gick jag hem igen. Jag var helt apatisk.
Jag lade mig på sängen, helt uttömd på känslor och mentalt. Innan jag somnade
av utmattning, var det sista som ekade i mitt huvud var.... Har var inte av vår tid.....

SLUT