tuffseximee

Ibland så snurrar frågorna i huvudet. Varför sa jag så eller varför gjorde jag så.
Och även varför beter sig han/hon på det sätter, eller varför säger dom så?
Det finns väl aldrig raka svar att få på dom  frågorna, framför allt inte om det
är sårande. Varför ska det alltid bli fel på något man gör. Man håller fast vid något
för att man förut har blivit så bränd när man inte har gjort det. Och helt plötsligt
så är det bara fel. Varför ska man hela tiden behöva ändra på sig själv för att det
ska passa andra. Vissa beter man si och så för, för man vet att det funkar där. Andra
beter man sig annurlunda för att man vet att det funkar för dom.
Men när det kommer till dom som verkligen står en närmast, så blir det väldigt
ofta bara fel. Man är för nära varandra kanske? Så nära att man inte vet hur man
ska föra sig? Vad man ska säga? Varför ska det behöva vara så att ju närmre du
står någon, desto svårare är det att vara med den människan. Antingen så är
det frid och fröjd, eller så är det katastrof. Det verkar inte spela någon roll då
att man har en åsikt eller att man känner på ett visst sätt.
För står man riktigt nära någon så betyder det allt eller inget! Om allt är bra så har
det betydelse.Men om det inte är bra så spelar det ínger roll vad man säger. Då blir
alla ord man har helt genomskinliga, och faller platt mot marken eller in i en
tegelvägg. Varför ska det vara så att så fort det passar folk så är det inga
problem med att vara glad och vilja vara med en, höra av sig och bara ha det
allnmänt trevligt. Men så fort det dyker upp andra alternativ som är mer lockande
för tillfället så är man noll och inget värd. Jag anser att folk för göra som dom vill
men att bara kasta andra i soporna när det kommer till krita sen är lite väl
dåligt beteende. Så svårt är det inte att visa bara en liten glimt av intresse.
Men då är vi där igen. Det går bra för andra att ha dom åsikterna när man
själv gör något fel. Då för man höra det ena och det andra! Men gud förbjude
om man säger något själv om situationen är
omvänd. Att det är en själv som får sitta i skuggan av andra. Då är det tydligen
inte samma sak. Då ska man bara vara tyst. Och skulle man säga något, så får
man bara en lång utläggning om det ena och det andra.
Självförsvar. Man kan bara inte helt enkelt få ett simpelt förlåt och förståelse.
Men man ska ge det själv hela tiden. Och när man inte gör det så är det fel på en.
När man är princip fast på vissa saker så passar det inte längre fast man har en
väldigt bra anledning till att man har satt upp dom reglerna. Men då är det fel på en.
Men skulle man bryta dom reglerna, så skulle inget bli bättre. Snarare så skulle
det bara bli sämre. Men det förstår inte andra vid tillfället, utan då är man en
känslokall värdelös och bitter människa. Varför är det då så svårt att låta en
vara den man är? Varför ska man alltid behöva ändra sig till andras tycke.
Medans andra aldrig skulle ändra sig till ens eget tycke? Jag blir så trött av att
höra hur fel jag gör och hur fel jag är som person. Jag har aldrig påstått att
jag är felfri eller en ängel. Men sluta påpeka brister på andra. Jag vet om dom själv.
Hur ska man kunna vara en positiv människa när man för höra det negativa hos
en mellan jämna mellanrum. Låt mig vara!