tuffseximee

Har förträngt och skjutit undan faktum så långt
jag bara kunde. Men nu är det realitet igen. Jag
mår piss. Jag är helt sönder trasad inför mötet
med advokaten idag. Att sitta där att dra upp
allt igen. Gå igenom det igen. Att minnas allt
igen. Att uppleva allt igen. Det gör så jävla ont!
Jag vill verkligen inte! Jag försöker bara hålla
mig flytandes. Men det skiner igenom att jag inte
är ok! Jag gör saker som jag inte ska göra. Jag sviker
vänner fast jag inte vill. (Förlåt Fia) Jag är så
söndertrasad att jag inte finner ord. Ja visst är det
bra att få det gjort. Men det gör det inte mindre
jobbigt för det =( Och sen så är det inte färdigt
med det heller. Det ska upp igen. Och då ska man
sitta framför andra och må dåligt och bara dra upp
all skit! Att sitta där säkert framför vissa mindervärdiga
människor som kommer att gotta sig i det och må bra
av det i lång tid framöver! Att bara se deras triumferande
leenden och skadeglädjen lysa ur ögonen på dom.
Ja, jag vet. Jag ska inte bry mig om dom. Men det
går inte. Varför ska dom få rätten till att gotta sig
i hur dåligt jag mår? Varför kan inget illa hända
dom i sådant fall? Varför ska man få ta smäll på
smäll när andra som förtjänar det kommer undan?
Varför ska jag vara jag? Jag vill inte. Min lust
till att leva har gått ner till ett minimum. Jag hoppas
bara att jag får hjälp snart. Annars så vet jag inte
hur länge jag klarar det. Jag klarar bara av mindre
perioder där jag kan låtsas vara "normal" Men sen
så rammar den skölden igen.
SNÄLLA HJÄLP MIG!