tuffseximee

Usch. Hatar när känslorna kommer till
ytan. Jag gör allt för att slippa dom. Då
mår jag bra för tillfället. Men så kommer
det sådana här stunder som sänker en.
Jag orkar inte med det. Och jag orkar inte
med att man inte blir lämnad ifred av folk
som bara försöker sänka en. Patetiska
människor som inte klarar av om man är
lycklig. Patetiska människor som bara
njuter om man mår dåligt! Hur kan man
vara sån? Hur kan man då leva med sig
sig? Jag skulle inte kunna klara det. Att
medvetet sitta och gotta sig i andras
misär. Det är vidrigt. Jag blir bara så
trött på det här. Tar ett slag, reser mig
upp. Tar ett slag, reser mig upp. Men
snart så reser jag mig inte upp längre.
Då vet jag inte vad som händer. Men
som det är nu så får jag bara skit och
är själv, självdestruktiv. Hur ska det
sluta liksom? Hur ska det gå? Hur ska
jag klara mig? Och när ska jag sluta
älska honom? En kärlek som är obesvarad
och väldigt ovälkommen. Han har ju ny nu.
Han har gått vidare. Även om det är en
illution han lever i eller ej. Så svider det
att han i alla fall har någon att krama.
Någon som sover med honom, bryr sig om.
Man kan inte få allt av vänner tyvär.
Och jag har världens bästa vänner!
Men endå gör det så ont, och jag
känner mig så ensam.........