tuffseximee

Ringer psyk... Dom ringer upp.... Men man får
ingen hjälp. Nu är jag inte direkt förvånad.
Men att man bara blir direkterad till vårdcentralen
att det kan väl finnas någon där som kan hjälpa
en. Inget mer än det fick man. Man sträcker ut
handen efter hjälp för att man mår så dåligt.
Så händer det inget. Då får man bara känslan
av att man inte betyder något.
Men börjar bli van vid det. Den jag älskar mest
betyder jag minst för. Mina ord betyder inget för vissa
heller. Jag ljuger bara, bedrar och är opålitlig.
Vissa fattar inte när dom sårar en. Vissa skiter i
om dom sårar en. Varför jag jag ens behöva förklara
saker. Varför ska jag ens behöva försvara mig jämnt
och ständigt. Nu står jag ju ensam. Varför ska folk då
bry sig och påstå att jag ljuger? Vad fan har dom med
det att göra? Varför ska jag behöva gå igenom det
här medans du sitter i ett nytt liv och inte kunde bry dig
mindre för? Varför sa du alltid att jag var kall. Att jag
inte verkade ha känslor när det uppenbarligen är
tvärtom. Hur kan du ignorera och inte ha det minsta
lilla uns av dåligt samvete över att jag mår som jag mår.
Inte för allt. Men för det du sårade mig med. Använde
mig och utnyttjade mig för mina känslor, så jag fick upp
hoppet igen. Trodde du ville ha mig då. Trodde att det
fortfarande kanske fanns lite känslor kvar hos dig för
mig. Men det var en lögn, jag vart bara brutalt utnyttjad
tydligen. Det är helt ok att göra det emot mig. Men hade
det varit emot dig så hade världen gått under. Jag hade
bara sårat dig igen och det hade varit så synd om dig.
Vänner hade hållit med dig och undrat varför du stått
ut med mig. Sympatin skulle hagla och jag skulle en en
gång bara få till svar när det är jag som är sårad att
ja, men vad har inte du gjort då? Det har jag fått höra
i över fem års tid. Jag har även fått höra: Jag fattar inte
hur han kan vara med dig. Jag har fått höra: Han förtjänar
bättre än dig. Jag har fått höra det mesta som inte gör annat
än att sårar. Jag gråter över allt hela tiden. Jag mår dåligt
hela tiden. Du hade två veckor. TVÅ VECKOR så var det
över. Hur tror du det känns? Hur ska jag kunna tro på det
du sa? Att du älskade mig. Ja, du älskade mig så mycket
att det tog HELA två veckor att komma över en. Hur tror du
det känns? Och endå... Endå vill jag inte annat än att vara
med dig. Helt patetiskt. Jag vill vara med en för att jag
fortfarande älskar honom över allt annat. Men jag vet
sammtidigt att jag inte betyder något för honom. Hur lågt
kan man sjunka igentligen? Hur lite kan man respektera
sig själv? Du respekterar mig inte i alla fall. Du bryr dig
inte. Du lever ett lyckligt liv nu. Utan mig. Utan det som tydligen
bara förstörde dig. Som tog en massa år av ditt liv.
Som aldrig kommer att vara värd något. Det är så jag känner
ifrån dig. Jag skulle vara mer värd som ett löv på din balkong.
Jag visste inte att man kunde vara så likgiltig och kall rakt
igenom. Utan den minsta lilla fläck med känslor. Men jag hade
fel. Önskar att jag kunde vara likadan. Men det är jag inte.
Jag säger vad jag känner oavsett och det är bra eller dåligt.
Jag gömmer mig inte bakom en fasad och försöker vara en
som jag inte är. Jag står för att jag kommer alltid att älska
dig även om det är lönlöst. Jag står för det jag har gjort fel.
Jag försöker inte ljuga mig till en verklighet som inte finns!
Jag är i alla fall den jag är. OCH VEM FAN ÄR DU?